Den oförstörbara, förgängliga plasten

Alla känner till världens plastproblem. Världens hav håller på att drunkna i plastavfall. Plasten verkar evig, men på museerna, där man försöker rädda fotografisamlingarna från filmtiden för kommande generationer, känns plastens livscykel kort.

W. H. F. Talbot utvecklade en negativ/positiv-process år 1841, då man med hjälp av pappersnegativ gjorde de första saltpapperskopiorna. Pappersnegativen gjordes genomskinliga genom vaxning, och den senare överföringen till glasnegativ gav bilderna önskad tydlighet och skärpa. I Finland fotograferade man på glas åtminstone i ateljéer ännu på 1950-talet.

De mest betydande faktorerna som förbättrade fotografins tillgänglighet var utvecklingen av silvergelatintrycket på 1870-talet samt införandet av olika plastbottnar från och med slutet av 1880-talet. Efter det har utvecklingen av fotograferingsmetoderna och -materialen gått hand i hand med utvecklingen av plast. Man lärde sig att tillverka tunn och formbar plast industriellt, vilket gjorde det billigare att fotografera. Så småningom blev fotograferingen och utrustningen enklare och lättare samt mängderna bilder och fotografer ökade avsevärt.

Plastmaterialen som utvecklades visade sig vara osäkra, till och med farliga, så det blev alltid dags att utveckla någonting nytt. Cellulosanitrat visade sig vara lättantändligt, och livscykeln för cellulosaacetatet som utvecklades som ersättare är förhållandevis kort. Polyester i sin tur kan inte böjas så att den passar i en rullfilmskamera.

Dagens filmer är av mycket stabil acetat och uppvisar inte symptom i form av ättiksbildning på samma sätt som tidigare cellulosaacetat. På museer där man försöker blicka hundratals år framåt har plasterna tills vidare visat sig vara osäkra. Dessutom passar olika plaster dåligt ihop, och nära varandra sätter de igång kemiska kedjereaktioner som efter en viss punkt är omöjliga att stoppa.

När det kommer till känsliga fotograferingsmetoder ska man tänka på att allt påverkar allt. Ett skyddshölje av PVC blir med tiden klibbigt. En märkning med tusch på ett skyddsfodral lämnar så småningom spår på själva fotografiet. Det är även bra att komma ihåg att åldrandet hos jämförelsevis unga material inte ännu kan förutspås. Det som ser bra ut nu, gör högst sannolikt inte det om 50 år.

Om man vill bevara egna negativ och råkopior för kommande generationer är det bra att ta till äldre metoder än plasthöljen och tuschpennor: syrafritt papper tillverkat av kemiskt blekt cellulosa och blyertspenna. Dem vågar också vi inom museibranschen redan gå i god för.

Text: Erika Tiainen

Kamera 6/2022