Fallet Jussi Laisaari

Josés historia härrör från gränsområdet mellan Finland och Sovjetunionen vintern 1943. Där stred en spansk truppavdelning bestående av frivilliga. En dag kommer en skärrad 10-årig pojke fram till soldaterna. Hembyn hade tömts och tyska soldater hade skjutit efter honom. Pojken hade inte kommit med evakueringståget.

Den krigsvärnlöse följer soldaterna till Spanien och han omhändertas av en barnskyddsorganisation. Pojken kommer ihåg sitt förnamn Jussi, men i övrigt har han glömt sitt förflutna på grund av chocken. Han döps i Spanien till José-Antonio Laisaari Vicente efter den kände schackmästaren Mauno Laisaari. José växer upp och går i skolan, och glömmer så småningom det finska språket. Efter att han 1957 avlagt sin examen i ekonomi vill han ta reda på sin bakgrund och reser till Helsingfors.

Redaktionschefen för tidningen Apu, Pauli Myllymäki, börjar undersöka fallet. När han är på besök hos familjen Myllymäki serveras José smörgåsar. I dem har man stuckit ner cocktailpinnar som föreställer en tupp (kuckeliku är kikiriki på spanska). Plötsligt kommer José ihåg namnet på sin hemby, och det är ”Kikkerino”. Snart kan man lokalisera hemmet till byn Suur-Kikkeri i Ingermanland. Man hypnotiserar José: han återvänder till tiden när han var sex år och kommer ihåg att hans släktnamn är Mutanen, att hans föräldrar heter Aapraham och Amalia samt att han har tre bröder. Myllymäki fortsätter sina efterforskningar: Abraham Mutanen har försvunnit spårlöst under kriget, men Amalia bor med sina pojkar i Petrozavodsk. Amalia har redan sett tidningen Apus pärmbild: det är ju hennes son ”Junni”!

Myllymäki träffar Amalia och brodern Pekka i Leningrad 1958. Bakgrunden till försvinnandet klarnar. Före andra världskriget bodde familjen Mutanen i Suur-Kikkeri. Tyskland ockuperade området 1941 och frontlinjen gick genom regionen. Jussi var en livlig pojke, som sålde jordgubbar till de spanska soldaterna i grannbyn. År 1943 stundade en snabb evakuering. Alla måste åka direkt, men Jussi hade försvunnit någonstans. Den tröstlösa Amalia höll utkik efter Jussi på perrongen, men evakueringståget väntade inte. Den övriga familjen hamnade i Finland och senare i Sibirien. De kunde återvända till Petrozavodsk 1949.

På grund av kalla kriget och visumrestriktionerna träffades mor och son först 1960 i Leningrad. Jussi Laisaari arbetade senare för flygbolaget Kar-Air. Han gifte sig med Ritva Boström 1965. Då fick Amalia och Pekka äntligen tillstånd att resa till Finland och kunde närvara vid vigseln.

Tidningen Apu tog med sig Amalia och Pekka till varuhuset Pukeva för att handla. Amalia tar på sig en hatt och ser sig i spegeln. Hennes fundersamma blick verkar leda inåt, in i minnets mörka djup, och allt som hänt tack vare lyckliga omständigheter.

Text: Inkamaija Iitiä

Kamera 3/2022