Finsk film på 1950-talet
”Den vita renen är en otrolig produkt inom finsk film, en ärofylld prestation för filmens skapare.”
Så lovordades skräck- och fantasyfilmen Den vita renen, filmad och regisserad av Erik Blomberg och med Mirjami Kuosmanen i huvudrollen, av en filmkritiker i tidningen Ylioppilaslehti sommaren 1952. Filmen, som berättar om häxan Piritas förälskelser och transformationer, fick särskilt beröm för hur den filmats och för Einar Englunds musik: ”I musiken återspeglas de lappländska landskapen och folkets själ, den är poetiskt vacker och bidrar på ett sensibelt och smidigt sätt till hur berättelsen framskrider”, konstaterade kritikern Valma Kivitie på tidningen Elokuva-Aitta.
Den vita renen, som blev klar ungefär samtidigt som olympiska spelen pågick i Helsingfors, erkändes nästan omedelbart som en klassiker inom inhemsk film. Den belönades med en Jussi-statyett och fick senare pris även i Cannes och Hollywood. Enligt Sakari Toivanen var det den internationellt mest kända och uppskattade finska filmen före bröderna Kaurismäkis tid.
Samma år som Den vita renen spelades in fick den finska filmbranschen ett kraftigt uppsving: år 1952 gjordes 28 inhemska långfilmer, vilket var fler än rekordåret 1940. Under krigstiden hade efterfrågan på filmer varit stor. De inhemska premiärfilmerna som blev klara trots bristen på material, till exempel råfilm, nådde hela tio procent av befolkningen. Efter kriget ledde den stora populariteten till en spekulationsbubbla: prisnivån på biobiljetter hölls nere med hjälp av priskontroll, och filmbolagen Suomen Filmiteollisuus, Fennada och Suomi-Filmi kämpade mot de stigande produktionskostnaderna genom att fördela dem över flera filmer. Detta ledde till en ”överproduktion”, där kvantiteten ansågs ha ersatt kvaliteten. Filmstudiorna producerade soldatfarser, ”rillumarei”-filmer, schlagerkaruseller, serien om Kalle Träskalle och så vidare. 1960-talets nya kritikergeneration var negativt inställd till dessa eviga favoriter bland den stora allmänheten.
Produktionsmängderna kulminerade 1955, då så många som 30 inhemska filmer hade premiär, vilket fortfarande är och kanske alltid kommer att vara ett oslagbart rekord. I filmskörden det året ingick till exempel Edvin Laines Okänd soldat. Kort därefter sprack bubblan. Publiksiffrorna för inhemska filmer störtdök. Tv:n gjorde sitt intåg, och istället för att gå på bio sparade folk pengar till en bil och köpte grammofonskivor. Urbaniseringen förändrade efterfrågan: publiken som kom för att se inhemska, svartvita filmer fanns i huvudsak på landsbygden, medan stadsborna föredrog utländska färgfilmer. I slutet av 1950-talet genomgick den finländska filmindustrin en våg av uppsägningar. På 1960-talet reste sig en ny våg av regissörer ur askan, bland annat Mikko Niskanen, Risto Jarva och Eino Ruutsalo.
2018 överlämnade Otavamedia Oy sin bildsamling till Museiverket. Även Otavas filmtidning Elokuva-Aittas bildsamling övergick till Museiverkets Journalistiska bildarkiv JOKA. Elokuva-Aitta, som utkom mellan 1932 och 1968, var den mest långlivade av de finländska filmtidningarna. Till tidningens skatter hör bland annat färgade omslagsbilder av filmskådespelare. Genom stjärnkavalkaden nystas 1900-talets filmhistoria upp. Det var i huvudsak filmfotograferna Olavi Gunnari, Päivi Kosonen, Ensio Liesimaa och Börje Söderholm som fotograferade de inhemska stjärnorna för Elokuva-Aitta. De ursprungliga råkopiorna till omslagsbilderna finns i Otavamedias personarkiv.
Inkamaija Iitiä
Kamera 7/2019
Skådespelaren Mirjami Kuosmanen i rollen som Pirita i filmen Den vita renen. Bilden har publicerats i färg som omslagsbild till tidningen Elokuva-Aitta 5/1951. Foto: Otavamedia / JOKA / Museiverket