Fångstlag på vårisen

År 1924 skrev Sakari Pälsi i sin bok om isarna på Finska viken: ”Jag funderade ännu över isen, vinden och havet och den förödande kraft som de tillsammans åstadkommer. Jag kom ihåg berättelser om fångstlag som övernattade på isen och fick sina båtar krossade och saker förstörda av havet som brusat upp under den.”
År 1953 var J. K. Paasikivi president och Finland hade precis tagit sig igenom de olympiska spelen. En klar vårvinterdag samma år stod mannen på bilden på en iskant och kikade ut över havet framför Hogland i Finska viken.
Han fotograferades av Jorma Jussilainen, som då arbetade på etnografiska avdelningen på Finlands nationalmuseum. Jussilainen var på en arbetsresa på fältet för att dokumentera den utdöende säljakten.

Säl har fångats sedan stenåldern i Bottniska viken, norra delen av Östersjön, Ladoga och Finska viken. Sälfångstmetoderna har varit så gott som oförändrade i århundraden, eftersom jakten är kopplad till ekologiska faktorer och sälarnas levnadssätt. I de östra delarna av Finska viken jagades säl i huvudsak på isen från februari till april.
Jussilainen färdades tillsammans med säljägarna under svåra förhållanden och dokumenterade hela fångstfärden, som pågick i minst 2–3 veckor, med sin kamera. Säljägarna hade sitt läger i en båt, som de dragit längs isen till platsen.
Vid säljakt i Finska viken användes en vanlig strömmingsbåt, som hade ställts på en järnbeslagen med för att göra den lättare att dra. Även ett segel gjorde det enklare att transportera båten.
När man stannade för att slå läger breddes seglet ut till ett tält med hjälp av masten, och båten stöttades upp med trästöttor mot isen. Båten var fångstlagets färdmedel, bostad och förråd.

Säljägarna startade från lägret vid fyra-, femtiden på morgonen. Varje säljägare rörde sig vanligtvis med skidor på isen tillsammans med sin hund. De dagliga utfärderna kunde sträcka sig upp till tio kilometer från båten. Skytte var den viktigaste fångstmetoden.
Av sälen togs endast skinnet och fettet tillvara. Fettet och tranoljan som kokades av det var handelsvaror. Tranolja användes i belysningen och till att smörja in läderföremål. Av ett sälskinn fick man cirka fyra par handskar. Även köttet kunde användas.
Säljakten var en viktig inkomstkälla för i synnerhet invånarna i yttre skärgården. Men senast på 1960-talet övergick man från kustens fångstnäringar till andra yrken.
Jorma Jussilainen (senare Heinonen), som fotograferat den fina bildserien över säljakten i Finska viken år 1953, var specialiserad på etnografisk film. Han hade en särskild förmåga att göra observationer och hitta det väsentliga, vilket även den här bildserien visar. Bilderna kan ses i tjänsterna kuvakokoelmat.fi och museot.finna.fi.

Jaana Onatsu

Kamera 1/2019

museovirasto.finna.fi