Ekoturism i Lappland

Men är det inte Karhu-Kustu, jägaren som fällt nio björnar! En gubbe med samiska stövlar på fötterna, byxknapparna öppna och skägget fladdrande i vinden.
Jag tittar på pressfotografen UA Saarinens fotografi i Museiverkets Journalistiska bildarkiv JOKA. Jag hade stött på samma bild under en skidresa till Äkäslompolo veckan innan, när jag bläddrade i en stugbok i Ylläs. Det är 65 år sedan bilden togs.

Karhu-Kustu, eller Hannu Kustaa Äkäslompolo, levde på jakt och fiske i byn Äkäslompolo vid berget Yllästunturi mellan åren 1872 och 1960. Han kallades även Pikku-Kusti, eftersom han var endast 150 centimeter lång.
Karhu-Kustu sköt sina byten med ett enkelskottsgevär, tills hans syster Hedvig skickade ett Winchester-gevär från Amerika. Med det kunde man skjuta flera skott med samma laddning.
UA Saarinen var på skidsemester i Äkäslompolo på påsken 1954. Hans fotografier hittar jag på Äkäslompolo släktförenings webbplats, där bilderna har försetts med namn och en berättelse som en del av byns historia.

När resenärer söderifrån upptäckte Ylläs år 1934 tog resan från Helsingfors till Äkäslompolo över ett dygn. Järnvägen tog slut i Kaulinranta i Övertorneå, varifrån resan fortsatte med buss till Äkäsjokisuu. Därifrån skidade resenärerna de sista 27 kilometrarna till Äkäslompolo. Längs vägen kunde man ta sig till Äkäslompolo vintertid först 1953.
Byborna erbjöd semesterfirarna söderifrån inkvartering i sina hem. En del av storstugan skildes åt med papp eller gardiner för gästerna. Efter krigen fanns det resenärer på skidsemester i nästan varje hem, och utöver kor och barn tog många husmödrar därför även hand om turister.
I början bokade man husrum genom att skicka vykort. Men år 1954 berättas i Suomen Kuvalehti att ”den ena av de två telefonerna i Äkäslompolo by håller kontakten med den civiliserade världen”.
Utförsåkning var för många en ny gren. Man pratade bland annat om kringelåkning i backen. Den först skidliften fick man till Ylläs 1957. Före det klättrade man upp för backen av egen kraft eller dragen av renar. Det var ingen liten ansträngning att ta sig upp på fjället. Turismen i Lappland var ny och exotisk, och UA Saarinen sålde många bilder till Suomen Kuvalehti.

Saarinen, som bodde hos familjen Kurkkio, ville ha en bild av en äkta lappojke. Familjens son Markku kläddes i en samisk jacka för vuxna som var alldeles för stor och en fyra vindars mössa, som lånats av grannarna och var alldeles för liten.
Bilden av Markku och renen Musta publicerades i Suomen Kuvalehti den 24 april 1954. Bilden började leva sitt eget liv. Den hamnade på en reseaffisch på en mässa i Tyskland, publicerades därefter i en amerikansk tidskrift och slutligen i en geografibok i USA.
En skolklass i Alaska skickade brev till Markku. På kuvertet hade de limmat bilden av Markku och skrivit texten ”Markku and Musta, Lapland, Finland”. Posten förde brevet till Pohjolan Sanomat, där man började leta efter mottagaren med hjälp av bilden. Eftersom man läste Pohjolan Sanomat hos familjen Kurkkio hittade brevet från Alaska fram till Äkäslompolo.

Raija Linna

Kamera 2/2019

museovirasto.finna.fi/joka