Den vackra husmodern i Vitahavskarelen

Inspirerade av det alleuropeiska nationella uppvaknandet riktade de finländska folklivsforskarna blicken mot Karelen på 1800-talet. I anknytning till den här väckelserörelsen berättas att man fortsatte att teckna ned folktraditioner i området ännu in på 1900-talet.
Huvudpersonerna i berättelsen och illustrationerna är Ilmari Calamnius (Kianto), I. K. Inha, Sakari Pälsi, A. O. Väisänen och en vacker husmor i Vitahavskarelen.
Åren 1896, 1921–1922 och 1942 är hållpunkter. Gemensamt för dem är orättvisorna begångna av Rysslands varierande administrationer, avtalsstridiga och även olagliga åtgärder: förtrycksperioden, fredsfördraget i Tartu 1920 och händelserna i anknytning till det samt kriget 1939–1944.
De här två fotografierna är tagna under frändefolkskrigen i Vitahavskarelen.
Huvudbilden är tagen av A. O. Väisänen, som tecknade ned och forskade i finländsk folkmusik och övriga besläktade folks traditionella musik, när han år 1918 var på väg till byn Röhö i Vitahavskarelen. Ryttaren längst till höger är Kianto och i förgrunden poserar ”gruppledaren”, konstnären Alvar Kangasmaa från Helsingfors.

Den andra bilden visar en husmor i Venetjärvi som kommer att förbli anonym. Utöver den vackra, men redan åldrande husmodern domineras bilden av den brinnande pärtan som hon håller i handen. Bilden togs av Sakari Lemmitty Pälsi, en känd arkeolog, upptäcktsresande, etnolog, författare och fotograf som blev chef för förhistoriska avdelningen på Finlands nationalmuseum.
Före hans krigsreportageresa åren 1921–1922 kände Pälsi, som rest världen runt, inte till Östkarelen, och det verkade som att han inte alltid visste var han befann sig.
Vintern 1921–1922 åkte Pälsi till en stuga, där det kom fram att husmodern härstammade från Uleåborg och var stolt över sitt ursprung. Pälsi begrep att det handlade om den vackra flickan som I. K. Inha hade pratat om tidigare.
Historien berättar att den unge studenten Calamnius (Kianto) reste österut sommaren 1896, till tempelfesten praasniekka i Vuokkoniemi. På hemvägen hamnade han i Larintalos stuga, som ägdes av en kohandlare från Venetjärvi som även var känd i Finland. Han träffade även husmodern i stugan som I. K. Inha hade uppvaktat redan två år tidigare.
Pälsi berättade för husmodern att Inha fortfarande var ogift. På det svarade kvinnan: ”Alltid bara upptagen av sina böcker, han var inte heller tidigare intresserad av någonting annat.”
Pälsi blev förargad över husmoderns arrogans och retade henne. Han blev bestört över hennes argument, men beslutade sig sedan för att smickra henne, vände sig till den äldsta dottern i huset och sade oartigt: ”Din mor var vackrare än dig när hon var ung.” Då hävde husbonden på ett ännu mer oartigt sätt ur sig: ”Ja, mycket också.” Pälsi tänkte att husbonden hade lärt sig mycket av att vara gift med den stolta skönheten.
Även i sin bok, som utkom 1942, infogade Pälsi bilden av kvinnan med bildtexten:
”För tjugo år sedan tog den karelska kvinnan fritt hand om sitt hem, mjölkade sina kor och brände sina pärtor. Efter förtryck, krig och flyktingskap får dessa självmedvetna husmödrar återigen överta sitt försvunna rike.”

Petri Minkkinen

Kamera 10–11/2019

Källor:
Raija-Liisa Kansi (red.): Ilmari Kiannon Vienan Karjala. Erään Suur-Suomi unelman vaiheita. Helsingfors/Keuru: Otava, 1989.
Sakari Pälsi: Karjalan talviteillä. Helsingfors: Otava, 1922.
Sakari Pälsi: Voittajien jäljissä. Sodanaikaisen Aunuksen oloja ja elämää. Helsingfors: O. Y. Suomen Kirja, 1942.
Erkki Räikkönen: Heimokirja. Helsingfors: Otava, 1924.

museovirasto.finna.fi