Pressfotot som inte finns

Mauri Vuorinen kommer ihåg när han badade bastu med Urho Kekkonen vid Villa Bjälbo. ”Pojke, kom och bada bastu”, sade Kekkonen till den unga pressfotografen. Under en karriär på över 40 år ryms det många berättelser om både fotografkolleger och presidenter.

President Kekkonen och hans fru Sylvi tar emot en Morris Mini Minor på Ekuddens gård 15.6.1961. Minin var en gåva som presidenten fick under sitt besök i England, och var avsedd för bruk av frun.
– Ifall president skulle ha fått en bil skulle det inte ha varit en nyhet. Men när presidents fru fick en bil, då var det en nyhet, säger Vuorinen.
Ritva Nordström, som på 1960-talet arbetade vid Birgitan kemikalio- ja kirjakauppa i Nådendal, kommer ihåg hur Sylvi Kekkonen ofta körde sin Mini till parken vid Nådendals busstation, och parkerade bilen på trottoaren. Nordström bar inköpen till bilen och hjälpte fru Sylvi att backa bilen och vända den mot Gullranda.

Av de tusentals pressfoton Vuorinen tagit kommer han bäst ihåg det som inte finns.
President J. K. Paasikivi ögnade en tavla med cigarren i munnen under en vernissage i Konsthallen. Någon avlöste en kamera, blixten blixtrade, Paasikivis mun öppnade och cigarren föll. Ett perfekt pressfoto – som ingen tog. Det förlorade ögonblicket säger mycket om pressfotograferingens natur.

Vuorinen var lärjunge hos fotoateljé Armas Viitasalo i Helsingfors år 1949. Senare arbetade han bl.a. vid Olympia-Kuva och bildbyrån Lehtikuva.
Han är särskilt hågkommen från tidningen Uusi Suomi, där han var pressfotograf i 34 år. När Vuorinen började arbeta år 1957, hade Uusi Suomi redan flera fotografer. Han berättar att han tog sig an så många av dagens fotograferingar han kunde för att se till att ingen klagar. Fliten syntes också i lönens storlek.
Pressfotografer var ”kollegiala” med varandra, berättar Vuorinen. Ifall fotograferingen misslyckades fick man alltid ett negativ av någon annan fotograf. Vuorinen kommer med värme ihåg bröderna Lintunen. De hjälpte alltid till, även om de fotograferade för vänsterbladet Vapaa Sana, och han för högertidningen Uusi Suomi.

Man tog vanligen spårvagnen eller taxi till fototillfället.
– En gång när jag var på jobb i en ambassad på Fabriksgatan, föreslog ambassadören en brödraskål. Jag sade att det inte går, jag är med bil. Han svarade att det inte var något problem, där har vi chauffören. Sen söp vi. Under fotograferingsgigs klirrade glasen friskt, och mer trugades på.
Efter att Uusi Suomi gick i konkurs år 1991 gick Vuorinen vidare till Iltalehti. Även efter sin pensionering har han varit en flitig pressfotograf, och då arbetet verkade ha blivit en livsstil för honom arbetade han som freelancer för Iltalehti.
– Jag sade åt chefredaktören att de borde betala oss för att arbeta här. Det är så roligt.
– Förut var det mycket enkelt: en publicerad bild var en bra bild. Man fick betalt för den.

Se intervjuvideo här.

Raija Linna

Kamera 9/2018

museovirasto.finna.fi/joka