I Kalevalas sånglandskap under krigstiden

Striderna i Vitahavskarelen hade nått ett stillestånd. Det var under fortsättningskrigets ställningskrig, mot slutet av sommaren 1942.

Frontmännen hade tid för hobbyn och att bygga korsubyar. De fick också komma hem på permission. De mer fredliga omständigheterna öppnade möjligheten för forskare att besöka Östkarelen på denna sida av fronten.

En av forskarna var löjtnant Väinö Kaukonen, som var djupt insatt i Kalevala. Han hade disputerat till doktor några år tidigare, år 1939. I sin avhandling hade han behandlat hur Ur-Kalevalan var ihopsatt och historien bakom dess ursprung.
Nu fick han möjligheten att vandra i Elias Lönnrots fotspår bland Vitahavskarelens poesibyar och träffa invånarna som trots kriget blivit kvar.
Kaukonen gjorde två resor till poesibyarna: den första i augusti-september 1942 och en annan tre månader lång resa under påföljande sommar. En del av tiden reste han med sin kompanjon Vilho Uomala.

Under fortsättningskriget var Finlands enda filmleverantör Tyskland, och det blev problem i leveranserna i och med att kriget fortskred. Kaukonen lyckades dock skaffa film innan sin resa, och han fotograferade landskapet, byggnaderna och människorna han träffade i Vitahavskarelen.
En del av bilderna tog han med på den tiden sällsynt färgfilm. På resan mellan Suomussalmi och Valkeajärvi fick han dessutom fotografera området från flygplanet.
Kaukonen träffade under sin resa runosångare, och skrev ner hela 12 000 verser runor och information om runosångarsläkter. Kaukonen hade i Lönnrots reseskildringar läst att Lönnrot träffat runosångaren Ontrei Malinen i byn Vuonninen, som sjöng flera långa, konsekvent framskridande runor. Nu hundra år senare fick Kaukonen höra sång från hans sonsondotter, runosångare Okahvie Malinen, och fick även höra nyare versioner av de runor som Lönnrot i tiderna antecknat från Ontrei.

Väinö Kaukonen föddes i Kuopio år 1911. Han gjorde sitt livsverk inom Kalevalas kulturhistoria och Elias Lönnrot, och han har beskrivits som en Kalevalakännare utan like.
Kaukonen var docent i inhemsk litteratur vid Helsingfors universitet 1956–1962, och biträdande professor från och med 1962. På 1950-talet arbetade han med att bygga kulturella förhållanden till Sovjetunionen. Han representerade Finland i en kommitté som gjorde upp ett avtal om ett vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan länderna. I och med detta avtal blev det än en gång möjligt för finska forskare att resa till Vitahavskarelen.
Kaukonen själv fick resa på nytt till området åren 1966 och 1968. Efter att ha gått i pension från sin tjänst som biträdande professor år 1974 fortsatte han sin produktiva författarkarriär ända tills han dog år 1990.
Materialet som Väinö Kaukonen fotograferat i Vitahavskarelen åren 1942 och 1943 hör till Museiverkets Bildsamlingar. En del av bilderna har digitaliserats, och man kan bekanta sig med dem i tjänsterna Kuvakokoelmat.fi och Finna.

Saija Kainulainen

Kamera 10-11/2018

museovirasto.finna.fi