Vy från Villnäs slotts port, 1968. Foto: P. O. Welin / Museiverkets Bildsamlingar
Vy från Villnäs slotts port, 1968. Foto: P. O. Welin / Museiverkets Bildsamlingar

Hur närma sig ett monument

Wiki Loves Monuments samlar bilder på våra kulturarvsobjekt.

Nu har du möjligheten att utvidga kunskapen om våra egna kulturarvsobjekt, skapa illustrerade berättelser om bekanta platser eller dra uppmärksamhet till mer okända värdefulla objekt.

Wiki Loves Monuments är en internationell fotograferingstävling, som arrangeras i Finland för första gången. Deltagarna fotograferar sitt lands kulturarvsobjekt och de tio bästa bidragen i den nationella tävlingen går vidare till den internationella finalen. Museiverket arkiverar ett urval av bilderna i sina samlingar. Bilder kan laddas upp på tävlingens webbplats fram till 30 september 2017.

Villnäs slott är ett herrgårdskomplex som Herman Fleming lät bygga i mitten av 1600-talet. Slottet har fått influenser från nederländsk palatsarkitektur och dess rokokokryddade salar med takmålningar som förnyades på 1760-talet är de enda representationslokaler från stormaktstiden som bevarats i Finland.

Efter släkten Fleming var Villnäs slott i släkten Mannerheims ägo fram till år 1903. Slottet är marskalk C. G. E. Mannerheims födelsehem. Slottet och dess parker övergick i statens ägo år 1961, varefter Museiverket restaurerade byggnaden.

Den fotografiska dokumentationen av restaureringsarbetena på 1960-talet har sparats i Museiverkets bildsamlingar. Fotograf var Per Olof Welin (f. 1927). Han påbörjade sin bana som yrkesfotograf år 1946 med landskaps- och miljöfotografering och specialiserade sig på arkitekturfotografering. I Museiverkets samlingar hittas närmare 10 000 av Welins bilder på historiska byggnader, slott, kyrkor, herrgårdar och restaureringsprojekt.

Welins bild på Villnäs slott publicerades i en publikation från år 1968 som presenterade slottet som museum. Bilden visar upp objektet när det är som mest imponerande. Längs den praktfulla björkallén närmar man sig porten och uppfartsgården. På den här punkten fångas besökaren av centralperspektivet, senast här tappar man andan på grund av uppfartsgårdens kraft – och på denna punkt känner fotografen sig oemotståndligt lockad till att placera sitt kamerastativ.

Så gick det för mig också. Som Museiverkets fotograf deltog jag i ett projekt som resulterade i att man år 2005 publicerade ett omfattande verk om Villnäs slotts historia. Har man sett på maken, bokens pärm pryds av bilden som jag tog på denna samma plats. Och på denna samma plats fotograferade även Signe Brander år 1911 – också på detta ställe i mitt arbete fick kika över axeln på en av historiens stora figurer!

Som pärmbild villa man ha en bild som närmade sig objektet på avstånd, kanske lite gåtfullt. Således fann jag mig själv i parken på havssidan om Villnäs slott en februarinatt. Jag ville ta en bild där djävulskammarens fönster på tredje våningen var upplyst. Djävulskammaren är ett rum inrett i en lätt 1700-talsstil, där ett av bildmotiven är ett satyrhuvud med horn och päls. Eftersom den lokala allmogen inte visste mycket om satyrer, tänkte de att själva djävulen hade förevigats i rokokoramen.

Jag lämnade kameran i parken för exponering och gick själv in i slottet. När jag gick uppför huvudtrappan aktade jag mig för att störa den spökande slottsfrun. Mitt hjärta hoppade till när den stora herrskapskammarens målningar stirrade på mig från mörkret.

Efter en halvtimme återvände jag till parken och började exponera en ny plåt. Med hjälp av två ficklampor och en handblixt tog jag flera gånger in ljus i djävulskammaren. En ny visuell berättelse skapades över monumentet.

Soile Tirilä

Kamera 8/2017

Villnäs slott en februarinatt, 2005. Foto: Soile Tirilä / Museiverket

Villnäs slott en februarinatt, 2005. Foto: Soile Tirilä / Museiverket.