Färgade daguerreotyper

Daguerreotypin var den första fotograferingsmetoden som vann allmän popularitet. Metoden fick sitt namn efter Luis-Jacques-Mandé Daguerre. Metoden frisläpptes år 1839 och de första kända finländska daguerreotyperna härstammar från 1842. Metoden användes på 1840- och 1850-talet, varefter andra lättare metoder för framställning av foton tog över.

I Museiverkets samlingar finns några färgade daguerreotyper. Bilden på Marie von Salza und Lichtenau som har tagits i Dresden i Tyskland 1852 har sina originalramar kvar och bildytan är helt färgad. Ett annat exempel på skickligt färgade daguerreotyper är den som togs av finnen Fredrik Rehnström i Fiskars 11.9.1850. På bilden har Henrik August Almqvists ansikte och händer färgats och ser mycket naturliga ut.
Marie (Mary) von Salza und Lichtenau (född Tunder) var medlem i en adelssläkt och föddes eventuellt i S:t Petersburg 1836. Hon gifte sig med tysken Hermann von Salza und Lichtenau och bodde därefter i Dresden. Henrik August Almqvist (1806–1887) som stod som modell för Rehnström arbetade i sin tur som bokförare på Fiskars bruk. Fredrik Rehnström är den mest kända finländska användaren av daguerreotyper och var en ansedd fotograf redan i på sin tid.

Grundmaterialet i en daguerreotyp är en kopparplatta med ett tunt silverskikt på ytan. Daguerreotypen framställdes direkt i kameran genom exponering. Därför finns det inga kopior av bilderna och de är alltid spegelvända bilder av sina objekt. Bilderna är svartvita och har en återspeglande yta. Daguerreotyper är negativ men ser ut som positiv om man ser på dem från rätt vinkel. Bildytan består av små silverkristaller. Därmed kan bilden aldrig vara kornig. Den exponerade bildskivan framkallades i kvicksilverånga. Tillverkning av bilder var förutom farlig, också dyrt.

I Museiverkets samlingar finns sammanlagt 86 daguerreotyper från flera olika donatorer. Alla bilder i samlingarna är porträtt. Det finns även några landskapsbilder i Finland. Eftersom metoden hade en mycket lång exponeringstid och bilderna var dyra, är de flesta daguerreotyperna porträtt av förmöget folk.
I bland framhävde man detaljer på porträtt genom att färgsätta dem i efterhand. Detaljer framhävdes till exempel genom att man lade till guldfärg på klänningen eller smycken. I bland har man lag till lite rött på kinderna. Att lägga till färg på en bild var noggrant arbete. På bilden droppades blandning av färgpigment och arabiskt gummi. Därefter blåste man lätt vilket gjorde att fuktigheten fäste färgen på bilden.
Alla daguerreotyper i Museiverkets bildsamlingar och på Nationalmuseet har digitaliserats och publicerats i databasen Daguerreobase, www.daguerrobase.org, samt i Finna, www.finna.fi.

Nina Repo

Kamera 3-4/1015

museovirasto.finna.fi