Världsarvet i Finland

Sveaborg

Sveaborg togs upp på Världsarvslistan år 1991 med motivering att fästningen representerar sin tids militärarkitektur i Europa. Sveaborg byggdes med finansiellt stöd från Frankrike som "Sveas borg" mot Ryssland. Under den ryska tiden förstärktes fästningen mot väster. Fästningen var på sin tid ett starkt fäste, som t.o.m kallades för Nordens Gibraltar.

I samband med Finlands självständighet blev Sveaborg finsk garnison år 1918. Efter inbördeskriget fungerade ett fångläger på fästningen. Ännu under andra världskriget spelade Sveaborg en viktig roll i huvudstadens luftvärn. Fästningens militära skede upphörde år 1973. Endast Sjökrigsskolan påminner om fästningens militära förflutna.

Sveaborg har idag 850 invånare och c 400 arbetsplatser. Fästningen spelar en allt viktigare roll som turistattraktion och plats för rekreation. Förvaltningsnämnden för Sveaborg ansvarar för vården och restaureringen av fästningens murar och byggnader. År 2000 fick Sveaborg det prestigefyllda Europa Nostra-priset för välplanerad restaurering.

Sveaborg

Gamla Raumo

Gamla Raumo är en typisk nordisk trästad med välbevarad enhetlig stadsstruktur. Kännetecknande för staden är gatunätet, vilket delvis kan dateras till medeltiden, samt de låga träbyggnaderna i en våning. Därtill är staden en levande boendemiljö med affärsverksamhet och närservice. Gamla Raumo togs upp på Världsarvslistan år 1991.

Gamla Raumo fick sin prägel som historisk stadsdel i början av 1900-talet. Staden växte utanför tullgränsen medan den gamla stadsdelen undgick förändringar. Den kraftiga påstöten att skydda Gamla Raumo kom igång på 1960-talet och befästes i stadsplanen 1981. Planen gjorde det möjligt att skydda den unika stadsmiljön och byggnadsbeståndet.

Gamla Raumo är idag en livskraftig boendemiljö med arbetsplatser och affärer. De flesta husen från 1700- och 1800-talen har iståndsatts under de senaste trettio åren. Husen har försetts med dagens bekvämligheter och stadsdelen har blivit en eftertraktad boendemiljö. Husägarna vårdar fastigheterna under ledning av stadens myndigheter.

Gamla Raumo (på finska och på engelska)

Petäjävesi gamla kyrka

Petäjävesi gamla kyrka har 1994 tagits upp på Världsarvslistan som ett enastående byggnadsminne över nordisk träkyrkoarkitektur. Kyrkobyggnaden visar hur lokala byggmästare anammade den europeiska kyrkoarkitekturens stildrag samt anpassade dem till traditionellt timmerbyggande.

Kyrkan, som ligger vid övre loppet av Päijänne insjösystem, uppfördes åren 1763-75 under ledning av byggmästaren Jacob Klementsson Leppänen. Erik Jacobsson Leppänen sonson till kyrkobyggaren, byggde klockstapeln i väster i början av 1820-talet.

Kyrkan togs ur bruk år 1879 då den nya sockenkyrkan blev färdig. Gudstjänsterna hölls i den nya kyrkan, men den gamla kyrkan fick stå kvar. Klockorna fick bli kvar i klockstapeln och begravningsplatsen användes fortfarande.

Kyrkan har renoverats sedan 1920-talet. Kyrkan används numera sommartid.

Vanha kirkko Petäjäveden verkkosivuilla (på finska)

Verla träsliperi och pappfabrik

Verla träsliperi och pappfabrik är en unik industrimiljö från den finska träförädlingens tidiga år. Fabriksmiljön kompletteras av forsen jämte kraftverk och arbetarbostäder. Verla inskrevs på Världsarvslistan år 1996.

Ingenjör Hugo Neuman grundade år 1872 Verla träsliperi. Fabriken verkade endast fyra år innan den förstördes i en eldsvåda. Produktionen återupptogs dock snabbt. Det nya sliperiet och pappfabriken byggdes till en början i trä. Torken förstördes totalt i en brand år 1892. Den nuvarande torken i fyra våningar byggdes i tegel enligt arkitekt Carl Eduard Dippells ritningar. På grund av den överhängande brandfaran murades även träsliperiet och pappfabriken i tegel år 1895.

Fabriken övertogs av Kymmene Aktiebolag år 1922. Sommaren 1964 upphörde produktionen och maskinerna stannade. Fabriksbyggnader jämte maskiner blev kvar på sina platser. Verla Fabriksmuseum öppnade sina dörrar år 1972, 100 år efter att fabriken startat sin verksamhet.

Verlan tehdasmuseon verkkosivut (på finska)

Sammallahdenmäki

Sammallahdenmäki fornlämningsområde i Lappi kommun i Nedre Satakunta är ett exceptionellt fornminnesområde, vilket skrevs in på Världsarvslistan 1999 som den första arkeologiska platsen i Finland.

På ett bergigt område, som är cirka en kilometer långt ligger sammanlagt 36 gravrösen i små grupper. Den imponerande helheten representerar olika gravtyper som förekom under bronsåldern: låga, runda små rösen, stora stackformade gravrösen och runda stensättningar. Väster om området skymtar den igenvuxna sjön Saarnijärvi som ännu under bronsåldern var en havsvik.

De mest kända av fornlämningarna på Sammallahdenmäki är den avlånga stensättningen "Huilus långa ruin" och den fyrkantiga stensättningen "Kyrkgolvet". Den långa ruinens imponerande gravsättningen är 24 m lång och 8 m bred. "Kyrkgolvet", som är en fyrkantig stensättning med dimensionerna 18 X 19 m, är den enda i sitt slag i Finland. Stensättningen är exceptionell inom hela den skandinaviska bronsålderskulturens område.

Sammallahdenmäki Rauman kaupungin verkkosivuilla (på finska)

Struves kedja

Struves s.k. triangelkedja eller meridianbåge godkändes i juli 2005 som Finlands sjätte objekt för Världsarvslistan. Den företräder vetenskapens och teknikens historia på Världsarvslistan.

Struves triangelkedja (Struve Geodetic Arc) har konstruerats och uppmätts under åren 1816 - 1855 under ledning av den tyske astronomen F.G.Struve. Med hjälp av Struves kedja har man kunnat utreda ett lands storlek och form.

Struves kedja består av mätpunkter som ligger inom tio stater (Norge, Sverige, Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Ukraina och Moldova). För Finlands del ingår sex mätpunkter som är belägna i Pyttis, Lappträsk, Korpilahti, Torneå, Övertorneå och Enontekis.

Struves kedja på Lantmäteriverkets webbplats

Kvarkens skärgård

Kvarkens skärgård upptogs på Unescos lista över världsnaturarv i juli 2006. Området är Finlands första världsnaturarv. Kvarkens skärgård är en utvidgning av Höga Kustens världsarvsområde i Sverige. Tillsammans bildar de en enastående geologisk helhet, där landhöjningsfenomenet präglar landskapet på ett unikt sätt.

Skärgårdslandskapet i Kvarken förändras kontinuerligt av den pågående landhöjningen. Nya öar stiger ur havet, havsvikar blir till sjöar och farleder grundas upp. Förändringarna är påtagliga för varje generation skärgårdsbor, landarealen i Kvarkens skärgård ökar med 100 hektar per år.

Världsarvsområdet omfattar både privata och statligt ägda områden, av vilka en del är naturskyddsområden. Därför skall en samrådsgrupp bildas. Gruppens uppgift är att att behandla frågor rörande världsarvets förvaltning, skötsel och utveckling, service och marknadsföring. Samarbetet koordineras av Forststyrelsen.

Kvarkens skärgård
Höga Kustens och Kvarkens skärgårds gemensamma webbportal