Planering av markanvändningen och kulturmiljöer

Markanvändnings- och bygglagen (132/1999) styr planeringen av markanvändningen och byggandet och samtidigt även bevarandet och ändringen av kulturmiljön. Planeringen genomförs i form av planläggning. Den syftar till att främja den bebyggda miljöns skönhet och värnandet om kulturmiljön samt ett bra byggande. Särskilt betonas vården och användningen av det befintliga byggnadsbeståndet. Planläggningen styrs av lagens krav om innehåll och även av riksomfattande mål för användningen av områdena.

Kommunerna ansvarar för planläggningen och godkänner de planer som de utarbetar. Planläggningen ska baseras på tillräckliga undersökningar och utredningar. Sådana är till exempel inventeringar av fornminnen, byggnader och byggnadskultur. Att utredningarna är tillräckliga och aktuella kontrolleras vid inledning av planläggningsprocessen. Informationen behövs då man ställer upp målen, ger anvisningar och gör bestämmelser för skyddandet av kulturmiljön, byggnader, konstruktioner och fornminnen. Utredningarna stöder även den lagstadgade bedömningen av planläggningens effekter.

Planläggningsprocessen baserar sig på att kommunerna, medborgarna och myndigheterna aktivt deltar och samverkar. Museiverket och landskapsmuseerna deltar i planläggningen i egenskap av experter på kulturmiljön, bl.a. i förhandlingar, vid syner och med utlåtanden.

Landskapsplanen styr befrämjande av kulturmiljön

I en landskapsplan presenteras en plan i allmänna termer för områdesanvändningen i landskapet. Planen kan även göras per skede eller delområde. Landskapets förbund ansvarar för planeringen. Lanskapsplanen har som uppgift att förmedla riksomfattande mål för kulturmiljön angående stadsplaneringen samt att styra befrämjandet och förstärkningen av särdrag för landskapens kulturmiljö. När planen utarbetas ska särskild vikt fästas vid vård av lanskapet och kulturmiljön (28 § i markanvändnings- och bygglagen). Museiverket deltar i landskapsplaneringen.

I en generalplan sammanpassas olika funktioner

För att ordna användningen av kommunala områden bearbetas general- och detaljplaner. Avsikten med en generalplan är att på en allmän nivå styra markanvändningen i en kommun eller i en del av den, samt att sammanpassa olika funktioner. När en generalplan utarbetas ska beaktas att den byggda miljön, landskapet och naturvärdena värnas samt at den befintliga samhällsstrukturen utnyttjas (39 § i markanvändnings- och bygglagen). Generalplanen styr utarbetandet av detaljplaner och ändringar i dem. På landsbygden, med undantag för tätorter, är generalplaner vanligen den mest detaljerade planen, varvid de även används för beslutsfattandet.

Detaljplanen och byggnadsordningen styr byggandet

I städer, tätorter och ofta även på strandområden styrs användningen av områdena och bygget av en mer detaljerad detaljplan. Syftet med en detaljplan är att styra byggandet och övrig markanvändning på det sätt som de lokala omständigheterna, stads- och landskapsbilden, god byggnadssed och utnyttjandet av det befintliga byggandsbeståndet kräver. Den byggda miljön och naturmiljön ska värnas och särskilda värden i anslutning till dem får inte förstöras (54 § i markanvändnings- och bygglagen). Skyddsbestämmelserna i en detaljplan kan gälla både omfattande områden eller landskap och enskilda byggnader, konstruktioner, gårdar och trädgårdar.

Markanvändningsplaner kompletteras särskilt på glesbygden med hjälp av kommunernas byggnadsordningar i vilka det ges bestämmelser om byggandet med hänsyn till kultur- och naturvärden samt en bra livsmiljö. Planerna kan även innehålla anvisningar om byggsätt för reparationsbyggnad och nybyggnad.

Skydd och skyddsbestämmelser

På alla plannivåer kan utfärdas bestämmelser för att skydda ett objekts kulturhistoriska betydelse eller dess egenskaper (30 §, 41 § och 57 § i markanvändnings- och bygglagen). Om ett objekt skyddas i en nyare landskapsplan än kommunplanen eller i en nyare generalplan än detaljplanen, ska detta beaktas som styrande när kommunplanen förnyas eller vid överväganden i tillståndsärenden.

Skyddsbeteckningar och skyddsbestämmelser påverkar tillståndsprövningen, såsom bygg-, återgärds- och rivningstillstånd. I reparations- och ändringsarbeten på en skyddad byggnad ska skyddsbeslutet iakttas. Vid behov kan man be museimyndigheten om anvisningar eller ett utlåtande.

Att riva kräver övervägande

Att riva byggnader baserar sig på bestämmelserna i markanvändnings- och bygglagen. På detaljplaneområdet krävs tillstånd för rivning. Om en byggnad är historiskt betydelsefull eller arkitektoniskt värdefullt eller om det utgör en del av en sådan helhet, behövs det ett rivningslov. Rivningen får inte innebära att traditions- eller skönhetsvärden eller andra värden som ingår i den byggda miljön förstörs (139 § i markanvändnings- och bygglag). Vid byggande, reparationer och ändringar i byggnader och när andra åtgärder vidtas liksom när en byggnad eller en del av den rivs ska det ses till att historiskt eller arkitektoniskt värdefulla byggnader eller stadsbilden inte förstörs. (118 § i markanvändnings- och bygglag). Objektets kulturhistoriska värde bedöms av en museimyndighet.

En nybyggnad ska passa in i miljön och landskapet och byggnaden ska vara ha en harmonisk arkitetur. Även annars ska god byggnadssed iakttas vid byggandet. Lagen betonar särskilt yrkeskunnig och bra planeringen som en faktor som påverkar byggandskvaliteten.

Reparations- och ändringsarbeten på skyddade byggnader

Reparations- och ändringsarbeten på byggnader som skyddas i en plan övervakas vanligtvis av kommunens byggnadstillsyn. Innan reparationsarbetet påbörjas är det bra att utreda skyddets konsekvenser för planeringen.

Kommunens byggnadstillsyn bedömer i samband med tillståndsansökan eller åtgärdsanmälan, huruvida ett utlåtande ska begäras från museimyndigheten.

Skyddsbestämmelserna i planen kan förutsätta att museimyndigheten hörs innan reparationsarbetena eller de andra åtgärderna påbörjas. Då lönar det sig att kontakta museimyndigheten redan innan man börjar planera reparationerna. Museimyndigheten kan ge information om ramarna för reparations- och ändringsarbetena samt råd och handledning för lösningar som främjar skyddet. Vanligtvis är det landskapsmuseet som är museimyndighet, men om det inte finns någon byggnadsforskare vid landskapsmuseet är det Museiverket som bär ansvaret.

Tilläggsinformation

Markanvändnings- och bygglagen