Kyrkliga kulturmiljöer
Sidans innehållsförteckning
Kyrkliga kulturmiljöer
Kyrkobyggnader och -miljöer representerar kontinuiteten i den andliga och materiella kulturen ända från medeltiden fram till nutiden. Kyrkorna är arkitektoniska minnesmärken som hör till den gemensamma nationalegendomen och som samtidigt är nyttobyggnader som ägs av församlingar.
Fastigheter ägda av församlingar och byggnadsskyddet
Om skyddande av kyrkobyggnader finns det bestämmelser både i kyrkolagen (1054/1993) för den evangelisk-lutheranska kyrkan och i lagen om ortodoxa kyrkan (985/2006). Syftet med skyddslagstiftningen är att garantera att kyrkliga byggnader vårdas och repareras på ett vederbörligt sätt.
Enligt kyrkolagen är kyrkliga byggnader som är uppförda före 1917 skyddade och skyddet gäller också byggnadens fasta inredning och målningar. Förutom kyrkorna ingår i begreppet kyrkliga byggnader också klockstaplar, jordfästnings- och gravkapell samt med dem jämförbara byggnader på en begravningsplats. Kyrkolagens skyddsförordningar tillämpas även på kyrkotomter, på inhägnader och portar som hör till en kyrkotomt eller begravningsplats och på hjältegravar. Även en evangelisk-luthersk kyrka som tagits i bruk 1917 eller senare kan förklaras skyddad. Kyrkostyrelsen beslutar om byggnadsskydd.
Besluten om väsentlig ändring, rivning av en evangelisk-lutheransk kyrklig byggnad eller ändring av dess användningsändamål eller ändring av en redan existerande byggnad till kyrklig byggnad ska underställas Kyrkostyrelsen för avgörande. Om ett beslut gäller en kyrklig byggnad som tagits i bruk för minst 50 år sedan, ska församlingen ge Museiverket tillfälle att yttra sig redan för en plan i ärendet.
Även lagen om ortodoxa kyrkan fastställer att kyrkor byggda före 1917 är skyddade med sina fasta inredningar, därtill anslutna målningar och konstverk samt gårdsplanen. Ortodoxa kyrkostyrelsen kan besluta att kyrkor eller bönehus som är nyare ska förklaras skyddade. Skyddade kyrkor eller böneshus får inte rivas eller bli föremål för sådana ändringar som äventyrar byggnadens kulturhistoriska värde. Församlingsrådets eller klostrets direktions beslut ska underställas kyrkostyrelsen för fastställelse innan det får verkställas om det gäller godkännande av en plan som gäller byggande eller rivning av en kyrka eller ett böneshus ändras väsentligt eller att en kyrka eller ett böneshus inte ska användas.
Både evangelisk-lutheranska och ortodoxa kyrkliga byggnader, kyrkogårdar och begravningsplatser har ofta getts skyddsbeteckningar och skyddsbestämmelser i planer enligt markanvändnings- och bygglagen. En stor del av de kyrkliga miljöerna har riksomfattande värde och de har publicerats på www.rky.fi. I utlåtandeärenden om kyrkliga miljöer gällande planläggning baserar sig arbetsfördelningen mellan Museiverket och landskapsmuseerna på samarbetsavtal eller avtalas fall för fall.
I och omkring kyrkor kan det finnas objekt som är fredade enligt lagen om fornminnen (295/1963). Förutom förhistoriska objekt fredar lagen om fornminnen även lämningar efter historiska gravar och kyrklig verksamhet. Lagen fredar även byggnader och bebyggelser som anknyter sig till kyrkogården, såsom ruinerna av gamla stenmurar, portrum, staplar, benrum och gravkapell.
Reparationsprojekt för en skyddad kyrklig byggnad
Museiverket fungerar som expertmyndighet då man planerar väsentliga ändringar på skyddade kyrkliga byggnader. Väsentliga ändringar tolkas från fall till fall. Det är bra att i förväg rådgöra med Kyrkostyrelsens överarkitekt och Museiverket om gränsdragningen. Museiverket ger råd om hur ett reparationsprojekt ska genomföras och det är även möjligt att rådgöra om projektet på plats. Ofta behövs det utredningar och undersökningar till grund för planeringen. Sådana är till exempel utredningar om byggnadshistoria (RHS) och färgundersökningar vars föremål och omfattning ska övervägas noggrant.
Begäran om utlåtande ska göras till Museiverket redan för projektplanen eller utkast till planen. Museiverket kan förutsätta alternativa lösningar eller till exempel en modell eller provbehandling. Det finns anvisningar även för dokumentering och rapportering. Museiverket deltar vid behov på byggnadsplatsen. Kontakt sker vanligen via huvudplaneraren.
I samband med reparationsprojekt ska även behovet av arkeologisk undersökning och dokumentering bedömas. Vid ärenden enligt lagen om fornminnen kan förfarandet om tillstånd till undersökning eller rubbande komma i fråga. På kyrkogården ska det arkeologiska kulturarvet även observeras när man gör t.ex. rör- eller kabeldragningar som är mer omfattande än vanlig gravgrävning (se Markanvändning och arkeologiska objekt). Om arkeologisk övervakning på byggnadsplatsen avtalas separat. Till exempel landskapsmuseets arkeolog kan fungera som övervakare.
Begravningsplatser som sköts av församlingar
Begravningsplatserna sköts vanligen av församlingarna. Gamla begravningsplatser ligger vanligen på kyrkans gårdsområde men yngre begravningsplatser har placerats separat. Om kyrkogården ändras väsentligt förpliktar lagen församlingen att be Museiverket om utlåtande. På samma sätt ageras om det gäller att göra väsentliga ändringar på ett staket eller en port på kyrkogården, på begravningsplatsen eller på en hjältegravgård.
Skyddsbestämmelserna i lagarna omfattar inte enskilda gravvårdar på begravningsplatser som sköts av församlingar. En gravvård får inte avlägsnas utan ett lov från församlingen, dvs. begravningsplatsens underhållare. Gravrättens innehavare är ansvarig för gravens vård – församlingen har i uppgift att ta hand om de allmänna områden på gravgården, dvs. vård av gångar, träd, buskar och gemensamma minnesmärken. Oskötta gravminnesmärken utan innehavare kan avlägsnas om inte kyrkorådet beslutar annat.
En begravningsplats kan avskaffas och området börja användas för övrigt bruk cirka ett hundra år efter den sista begravningen. Församlingen fortsätter ofta som områdets underhållare efter att begravningsverksamheten upphört.
Trädbeståndet på många begravningsplatser och kyrkoområden är gammalt. Att förnya trädbeståndet kräver långvarig planering och försiktigt förnyande. Vanligen behövs det enligt markanvändnings- och bygglagen ett tillstånd för miljöåtgärder på detaljplaneområdet och ibland även på generalplaneområdet för att hugga träd. Tillståndet beviljas av kommunen.
Ibland kan en begravningsplats bli utan vård. Forna gravplatser, som inte ligger på en begravningsplats som sköts av en församling, är sådana fasta fornlämningar som avses lagen om fornminnen (se Skydd av arkeologiskt kulturarv.) Därtill hör gravar och gravfält från hednatiden. Detta innefattar även platser där markytan inte uppvisar tecken på det.
Tilläggsinformation
Tilläggsinformation om jordfästningsgravkapell: Evankelis-luterilaiset siunauskappelit 1917-2000 (pdf)