Kulturarv under vatten

Museiverket upprätthåller ett register över fornlämningar, svarar för skyddet av fornlämningarna under vatten, behandlar ansökningar om tillstånd till undersökningar kring fornlämningar under vatten, ger utlåtanden om vattenbyggnadsprojekts inverkan kulturarv under vatten och samarbetar med amatördykare.

Fornlämningsregistret omfattar uppgifter om över 2 000 undervattensfynd varav ungefär 800 är fredade fornlämningar. Utöver haveriplatser och vrak består kulturarv under vatten även av undervattensstrukturer, såsom hamn- och försvarsmateriel, strukturer förknippade med fiske, bo- och gravplatser som hamnat under vatten, offerplatser samt olika lösa fornfynd.

Lagen om fornminnen skyddar fornlämningar under vatten på samma vis som fornlämningar på land. Konstruktioner som gjorts av människor, till exempel farledshinder samt lämningar efter broar och bryggor, skyddas som minnen av vårt lands tidigare bosättning och historia. Dessa lämningar är oberoende av ålder automatiskt fredade och det är inte tillåtet att befatta sig med dem utan tillstånd av Museiverket.

Gamla skeppsvrak är fredade baserat på ålder. Ett vrak eller en sådan vrakdel som kan antas att ha sjunkit för mer än hundra år sedan jämställs med en fast fornlämning. Museiverket ska utan dröjsmål underrättas om ett sådant vrakfynd. Om det är uppenbart att ägaren har övergett ett vrak, eller en del av vraket, tillhör det staten. Också föremål som upphittats i vraket eller härstammar från tillhör staten.

I strand- och vattenområden upphittas även sådana kulturarvsobjekt som inte avses i andra paragrafen i lagen om fornminnen och som således inte kan skyddas med den. Värnandet av sådana kulturarvsobjekt (t.ex. lämningar av flottningsanordningar och vrak som förlist för mindre än ett hundra år sedan) kan också vara motiverat på grund av deras historiska betydelse och kulturarvsvärde. Dessa objekt kan skyddas till exempel med planbestämmelser.

Museiverket svarar för skyddet av fornlämningar under vatten och samarbetar med bland annat miljömyndigheterna, Marinen, Forststyrelsen och Trafikverket. Utbyte av kunskap och erfarenheter med utländska kulturarvsmyndigheter är även det en viktig del av skyddet.

På havsområdena utförs bevakningen av vrakobjekt av Finska vikens och Västra Finlands sjöbevakningssektioner. Museiverket har tät kontakt med sjöbevakarna, till vilka man meddelar om beviljade undersökningstillstånd och Museiverkets egna fältarbeten.

Två av de viktigaste skyddsmetoderna är att upplysa amatördykare och att samarbete med dem. Museiverket samarbetar med ett stort antal dykare vad det gäller lokalisering av vrak, dokumentation och utbytet av information om dem.

Sex betydande vrakobjekt har beviljats ett skyddsområde med stöd av fornminneslagen. Med hjälp av skyddsområdena vill man på lång sikt bevara lämningar av olika typer och åldrar samt informationen som finns förborgad i dem för kommande generationer och framtida forskning.

Kulturarv under vatten strävar man efter att skydda också med internationella konventioner, instruktioner och deklarationer.

Rekreationsdykning

Museiverket samarbetar med ett stort antal dykare när det gäller lokalisering och dokumentering av fornlämningsobjekt under vatten och utbyte av information om dem. Målet är att amatördykarna ska visa respekt för fornlämningarna och informationen som finns förborgad i dem när de dyker samt att de med sin egen verksamhet vill bidra till att objekten bevaras.

För att vrakobjekten ska kunna bevaras intressanta även för kommande generationer ska man vid dykning kring objekten undvika förankring vid vraket, vara försiktig när man rör vid vraket samt låta bli att ta några souvenirer. Föremål som lyfts upp från vattnet håller inte länge utan konservering. Felaktiga tillvägagångssätt förstör vrak, bryter mot lagen och kan även kränka griftefriden.

Undersökning av fornlämningar under vatten är alltid tillståndspliktig. Undersökningstillstånd söks skriftligen från Museiverket.

Skyddsområden för vrak i enlighet med lagen om fornminnen

I Finland har sex vrak som fredats med stöd av lagen om fornminnen (295/1963) även ett skyddsområde som fastställts enligt fornminneslagen. Dessa är S:t Nikolai (objekt 1108 i fornlämningsregistret) utanför Kotka samt Gråharun (objekt 2228 i fornlämningsregistret), Borstö vraket (objekt 1648 i Fornlämningsregistret) och Vrouw Maria (objekt 1658 i fornlämningsregistret) i Pargas, Huis te Warmelo (objekt 2381 i fornlämningsregistret) utanför Borgå och Hästö Busö i Raseborgs skärgård (objekt 1000045980 i fornlämningsregistret). Gränserna för dessa objekts skyddsområden har fastställts och bekräftats under olika år med ägarna av vattenområdena och myndigheter i enlighet med tillvägagångssätten i fornminneslagen.

Inom skyddsområdena är all dykverksamhet och ankring förbjuden förutom i samband med sjöräddning av fartyg som är i fara, Sjöfartsverkets åtgärder för att förbättra tryggheten till sjöss eller dyknings- och forskningsverksamhet som berättigats och leds av Museiverket. Däremot är det tillåtet att köra genom skyddsområden med båt.

Med hjälp av skyddsområden vill man bevara ett vrak eller ett annat undervattensobjekt samt den kunskap som finns förborgad i det som en enhetlig helhet för arkeologiska undersökningar. Målet är att vrakets konstruktioner eller föremålen i vraket inte försvinner eller förstörs innan de dokumenterats och att fyndhelheten kan undersökas så oskadad som möjligt i framtiden. Med hjälp av skyddsområden vill man på lång sikt trygga bevarandet av objekt av olika typer och åldrar och den kunskap som finns förborgad i dem som arkeologiska helheter så att de valda objekten så mångsidigt som möjligt återspeglar sjöfartens historia.

Kulturarv under vatten och vattenbyggnadsprojekt

Lagen om fornminnen förpliktar den ansvariga aktören för ett allmänt eller ett stort privat vattenbyggnadsprojekt samt den ansvariga aktören för ett planläggningsprojekt av ett vattenområde att i god tid ta reda på huruvida projektet kommer att gälla fornlämningar under vattnet.

Ärenden gällande kulturarv under vatten sköts i huvudsak av Museiverket. I arbetsprojekt som involverar havsområden och vattendrag ska Museiverket kontaktas. Regionala ansvarsmuseer sköter dock ärenden gällande grunda strandområden och rinnande vatten.

Det lönar sig att kontakta Museiverket eller det regionala ansvarsmuseet redan i början av projektberedningen och de bedömer om man i samband med projektberedningen bör utföra utredningar av kulturarvet under vatten.

Museiverket bedömer huruvida man i samband med beredningen av projektet ska låta göra utredningar angående kulturarv under vatten. När det inte finns någon heltäckande information om var under vatten fornlämningarna befinner sig och man ändå utifrån områdets brukshistoria anser att det är möjligt att det förekommer fynd i projektområdet föreslår Museiverket en arkeologisk inventering under vattnet i planeringsskedet. Ibland finns det skäl att inspektera ett undervattensobjekt eller övervaka muddringen.

Om en känd fornlämning under vatten kommer att skadas eller förstöras till följd av projektet ska man rådgöra med Museiverket och komma överens om ett lämpligt tillvägagångssätt. Fornlämningar kan enligt lagen om fornminnen undersökas på den aktörs bekostnad som är ansvarig för projektet för att informationen ska kunna bevaras även om själva objektet inte gör det.

Ansvariga aktörer för projekt kan beställa undervattensarkeologiska utredningar från önskat företag som erbjuder fältarbetstjänster. Museiverket ger vid behov råd vid beställning av utredningar. Vid arkeologiska fältarbeten ska kvalitetsanvisningarna för de arkeologiska fältarbetena i Finland iakttas.

På vattenområden som förvaltas av privatpersoner, till exempel i samband med muddring av stugstrand eller bygge av brygga, erbjuder Museiverket en kostnadsfri marinarkeologisk undersökning, såvida man i området känner till fornlämningar som riskerar att förstöras.

Handlingsplan för det vattenanknutna kulturarvet 2021-2025

Handlingsplan för det vattenanknutna kulturarvet 2021-2025 (pdf)