Aalto Works -nomineringen

Aalto-serieobjektet upptogs på den nationella intentionsförteckningen (tentativa lista) 2021 och beredningen av det egentliga förslaget inleddes 2022 under ledning av Museiverket. Förslaget lämnas in till till Unescos världsarvscenter i början av 2025 och beslutet väntas bli klart under sommaren 2026.

Identifiering av det moderna byggnadsarvets värde

Aalto Works -nomineringen inkluderar 13 delobjekt och bildar en tematisk helhet som föreslås bli världsarv under rubriken Aalto Works.

Underhållet av den nyare finländska arkitekturen är viktigt med tanke på hållbarhet. Bland det moderna byggnadsarvet finns särskilt värdefulla arkitekturobjekt som bör bevaras. Som världsarvsobjekt blir Aalto-objektens betydelse och särskilda värde kända på internationell nivå.

Objekten, som färdigställes mellan 1930- och 1970-talen, och skötseln av dem hjälper människor att leva sig in i tidigare generationers upplevelser och förstå betydelsen av kontinuitet och kulturarv. Aalto-seriens cykel börjar med folkhälsoarbetets framsteg vid Pemar sjukhus och slutar med Finlandiahuset som scen för kultur och internationella konferenser.

Målen med förslaget Den humana Aalto-arkitekturen är:

• att bevara det värdefulla byggnadsarvet
• att skapa nätverk mellan objekt och intressenter (ägare, användare, administration, föreningar osv.)
• att samla och producera information
• att göra det moderna byggnadsarvet känt
  
• att förtydliga och utveckla modeller för skötsel och administration
• att beakta hållbarhet och icke-diskriminering
• att identifiera risker och utmaningar.
  

På bilden Finlandiahuset (Helsingfors, 2010), bild: Maija Holma, Alvar Aalto-stiftelsen

Aalto Works inkluderar 13 delobjekt

Museiverket har berett förslaget för världsarvslistan på basen av det arbete som gjorts när Aalto-serien förbereddes för intentionsförteckningen (tentativa listan) år 2021. I förslaget sammanställs bakgrundsmaterial i samarbete med objekt, ägare och sakkunniga. För Aalto Works -seriella objektet ordnas en administrationsmodell på det sätt som förutsätts vid utnämnandet av ett världsarv.

I förslaget ingår följande Aalto-objekt, presenterat i den ordning de blivit färdiga:

• Sunila bostadsområde, Kotka
• Pemar sanatoriet, Pemar
• Säynätsalo kommungård, Jyväskylä
• Aalto-center, Seinäjoki
• Folkpensionsanstaltens huvudbyggnad, Helsingfors
• Finlandiahuset, Helsingfors
• Aalto House, Helsingfors
• Aalto ateljé, Tegelbacken 20, Helsingfors
• Muuratsalo experimenthus, Jyväskylä
• Kulturhuset, Helsingfors
• Aalto-campus, Jyväskylä
• De Tre Korsens kyrka, Imatra
• Villa Mairea, Björneborg

Museiverket som verkställare av världsarvskonventionen i Finland

Finland ratificerade världsarvskonventionen 1987. I Finland verkställs konventionen av Museiverket som även delar ut bidrag för att utveckla och vårda Finlands världsarvsobjekt.

Samtidigt med beredningen av Museiverkets Aalto Works förslag har Fortsstyrelsen börjat bereda ett förslag om att Saimenvikarskärgården ska tas med på Unescos lista över världsarv. Arbetet har avbrutits 2023.

Aalto-arkitekterna i förslaget

Arkitekten och formgivaren Alvar Aalto (1898–1976) grundade sin första arkitektbyrå 1923. Under sitt liv deltog han i över 500 byggnadsprojekt som omfattar allt från bostadsbyggande till viktiga offentliga byggnader, produktionsanläggningar och områdesplaner i Finland och utlandet. Den omfattande produktionen vid Aaltos byrå har påverkat den internationella utvecklingen av modernismen. (Källa: Arne Heporauta: Alvar Aalto Arkkitehti 1898–1976, Alvar Aalto-stiftelsen 1999)

Arkitekt Aino Marsio (1893–1949) började arbeta på Alvar Aaltos byrå 1923. Aino och Alvar gifte sig 1924. Aino Marsio-Aalto arbetade som formgivare vid sin makes sida. Aino Aalto var grundande delägare i Artek och verkade först som ledande formgivare för Artek under åren 1935–1940 och därefter som verkställande direktör åren 1941–1949. Det intensiva samarbetet mellan makarna på en gemensam arkitektbyrå slutade när Aino insjuknade och dog 1949. (Källa: Ulla Kinnunen (red.); Aino Aalto, Alvar Aalto-museet 2004)

Elissa Aalto (född Elsa Mäkiniemi, 1922–1994) började arbeta som arkitekt på Alvar Aaltos byrå 1949. Alvar och Elissa Aalto gifte sig 1952. Elissa Aalto arbetade som arkitekt på Aaltos arkitektbyrå ända till slutet av sin karriär. Hon ledde byrån ännu i 18 års tid efter Alvar Aaltos död. (Källa: Mia Hipeli (red.); Arkkitehti Elissa Aalto, Alvar Aalto-stiftelsen 2022)

Bland den omfattande produktionen vid Alvar Aaltos arkitektbyrå är det svårt att spåra de olika planerarnas roll, eftersom arbetena främst gått i byråns namn. Under sin existens arbetade sammanlagt cirka 300 anställda på byrån. Under hela dess verksamhet var minst var femte anställd från utlandet. (Källa: Göran Schildt: Alvar Aalto, A Life’s Work, Architecture, Design, Art. OtavaPublishing Company Ltd Helsinki, 1994)

Vad är Aalto-arkitekturen känd för?

Aalto-arkitekturens rykte växte genom framgångarna inom möbel- och utställningsplanering och i arkitektur- och formgivningstävlingar. Av de tidiga arbetena fick bland annat Pemar sjukhus och Viborgs bibliotek även mycket internationell uppmärksamhet. De internationella kontakter som arkitekterna Aalto målmedvetet knöt hade en stor betydelse. I den europeiska modernismens kanon uppnådde Alvar Aalto en ställning som en arkitekt som producerade avskalad arkitektur som passade in under den moderna modernismens huvudriktning. Bland arbetena identifierades samtidigt en från huvudriktningen avvikande human värme, organiska och formsköna former samt ett förhållande till lokala byggnadstraditioner, material och den omgivande naturen. (Källa: Charlotte Ashby: Modernism in Scandinavia, Art Architecture and Design, Bloomsbury Publishing Plc, 2017)

I en artikel efter arkitektens död sammanfattade Pekka Suhonen Aalto-arkitekturen enligt följande: ”Aaltos humanism har uppnåtts genom att undersöka människan och söka proportioner, rum och material som lämpar sig för henne och genom att skapa harmoni, värme, intryck och en upplivande miljö runt henne. Det har varit den bästa arkitekturens uppgift i alla tider.” (Helsingin Sanomat 13.5.1976)

Lisätietoa medialle